När jag var liten var jag ett så kallat öronbarn. Jag hade konstant ont i öronen och skrek ofta och mycket pga detta. John och jag har varit förskonade från detta med öronvärk på Bell. Hon har inte någon gång, vad jag kan minnas, klagat över ont i öronen. Men idag precis när jag skulle gå till jobbet och skulle krama henne hejdå så kände jag att hon kändes varm. Vad varm du är älskling, jag ska hämta tempen. Jag har ont i örat, svarade hon.

 

Mycket riktigt, 39,3 grader. Jag blev lite ställ med detta kring örat. Jag ringde och frågade på vårdcentralen. De sa att jag skulle hålla koll på tempen och trycka på den lila pluppen vid örats öppning och se hur stark reaktionen blev. Hon sa att det gjorde ont när jag gjorde så men ingen nämndvärd reaktion.

 

Jag sa att jag skulle gå och hämta en Alvedon. Inte en sådan man sätter i stjärten, sa hon med frågande och nervös stämma. Nej, svarade jag. Sånt pulver som smakar jordgubb. Ja, för den andra får bara bäbisar, andades hon ut.

 

Dagen har spenderats i soffan men film och spel på iPaden, glass, småfigurer och en massa ritpapper. Ett tag skulle jag vara pussmonster också men det fick vi sluta med för det "gör ont i min kropp".

 

Nu har hon fått en nattdos Alvedon och sover sött.
Vi hoppas på en piggare dag imorgon.