Då har det hänt för 1a gången

Om ens barn blir sjuk så önskar man ju inget hellre än att kunna överta det onda. Det gör så ont i hjärtat att se dem lida, ha ont. Och så kan de inte heller förklara och berätta vart och hur ont de har.

Man är också konstant rädd för olyckor. Sätter barnlås på skåpdörrar, galler för trappor, pluggar igen elkontakter och så vidare. Visst har Bell ramlat eller slagit i olika kropps delar men inget större. Vi har helt klart varit förskonade.

Hon tjtar ofta om "Ooo oh oh ooo!" Det är hennes sätt att säga apa. Hon vill då höra 5 små apor hoppade i sängen. Igår blev det "En liten Bellfis hoppade i soffan. Hon ralmlade ner och slog sitt lilla huvud. Mamma sprang till Amie och Amie svara - Inga små Bellfisar i soffan får vara!"

Jag har väldigt svårt för olyckor, inte så mycket för att det blöder, mer en rädsla av att göra fel så skadan kanske blir större. Igår tror jag vi kom undan lindrigt med tanke på vad som kunde ha hänt. Hon slog i revbenen och det blev blåmärke direkt och så lilla huvudet som det blev ett litet hål i.

Bell var så så duktig när Amie torkade bort blodet och undersökte hur djupt såret var. Mina tårar rannmer än Isabels. Det slutade blöda efter ett tag och jag hade en pigg och glad tjej som lekte och busade under kvällen. Skönt!

John var inte hemma så vi ringde senare. Han tröstade mig och sa att även om det var 1a gången så är det nog tyvärr inte den sista. Bell berättade också för pappa vad som hänt med ljud och pekade på sitt huvud. Hon sa aja baja om och om igen. Vi får väl se om hon minns händelsen och slutar hoppa i soffan, mitt tjat om detta har ju i alla fall inte gått hem tidigare.

Tack snälla Amie för hjälpen ♥

xxx

Älskar du mamma?

-Älskar du mamma?
-Pappa?
-Jo, du älskar pappa, men älskar du mamma också?
-...Neah?
-Ja, vad snäll du är som älskar Neah, men Bell älskar du mamma?
-Pappa!
-Hmmm... Mamma älskar dig i alla fall.
-Ja!



Jag säger då det  =) ♥

xx


Vi är tillbaka...

...här på bloggen.

Det har varit en jobbig tid. Jag orkade inte prata om det, inte tänka på det och än mindre skriva om det. Ibland måste man få fundera, slå bort tanken, komma tillbaka till den och bara få ha den i bakhuvudet innan man är klar med vad man egentligen känner.

Nu är jag klar (det betyder inte att det kommer dagar då jag kan känna en stor sorg att Bell inte fick ett syskon) med vad jag känner. Jag känner lycka och tacksamhet att vi faktiskt fick ett barn. Det var mer än vi vågade hoppas på.

Flera av våra vänner har försökt komma med tröstande ord, berättat att det inte finns några garantier för att man kommer överrens med sitt/sina syskon. Jag förstår ju detta men vår stora sorg är ändå att vi hade så gärna velat att de var två, att de hade varandra när vi inte finns längre. Det finns fördelar och nackdelar med att få barn lite senare i livet. Nackdelen är så klart att man inte finns med i deras liv lika länge som om vi fått henne när vi var 20 år.

Men igen, vi kan inte vara lyckligare över att Bell finns hos oss. Jag är så oerhört kär i mitt barn. Jag tänker på henne hela tiden. Ett tydligt exempel är när vi var i Osakarshamn på Gunnarsös camping. Bell var i lekrummet och lekte med vänners barn, jag stod utanför och tittade in då och då för att inte störa i leken. Plötsligt börjar jag nästan gråta för jag känner hur mycket jag älskar henne.

Jag vände mig till min vän och jag sa -"Jag älskar henne så mycket". "Ehhh... Ja", sa vännen. Klart hon gör det, tänkte hon nog. Det gör väl alla föräldrar.

Och det är klart att det är så, men jag kan snöa in totalt på Bell. Jag är glad att hon fortfarande är så pass liten att man får pussar, kramar och gos när man ber om det. Tänk när de blir större och tycker det är pinsamt, då blir det jobbigt för mamma :)

Jag tänker på alla par som inte kommit så långt i sin process eller som kanske inte lyckas alls. Mina tankar och min kärlek är med er ♥

xx

Midsommar 2012