Julafton

Tänk att för precis ett år sedan slutade julen abrupt vid 20-tiden. Vi hade ätit och öppnat julklappar, jag hade mått lite si så där hela eftermiddagen och kvällen. Hade ont i magen till och från. Efter julklappsöppningen gick jag på toaletten för att kissa. När jag drog ner trosorna för att sätta mig såg jag att hela trosan var full av blod. Jag minns hur jag stelande till. På en hundradels sekund fick jag en oerhörd huvudvärk och jag kände hur det dunkade i mina öron. Jag minns det så väl.

Jag ringde direkt till Akademiska sjukhuset och fick svaret att det inte fanns några läkare på plats förrän veckan efter nyår. Fanns inte en möjlighet att jag kunde vänta så länge med att få se om det var något hjärta som pickade där inne. Jag ringde min gynekolog så fort juleländet var över och bokade en tid! Dagarna fram till UL var fruktansvärda. Hade jag mist båda äggen eller satt ett kvar? Jag grät många många tårar de följande dagarna. Jag grät öppet inför familj och vänner och när jag kände att jag borde sluta gråta så grät jag i smyg.

Idag är det julaftonskväll igen, 365 dagar senare, och här sitter jag med en underbar dotter i min famn. Hon gnäller, gnyr, gråter och skriker om vart annat. Hon vill helt enkelt inte sova. Men vad gör väl det, det viktiga är att hon är här. ♥♥♥

God Jul mammas och pappas hjärtgull

Förändrat bröst

För ett par veckor sedan upptäckte jag att mitt vänstra, opererade, bröst kändes annorlunda. Det såg annorlunda ut och längst ner, in mot bröstkorgen tyckte jag att jag kände något hårt. Bröstvårtan var också lite inåtgående, vilket kan vara ett tecken på att inte allt står rätt till.

Jag kände hur det knöt sig i magen och den allt för välbekanta oron, som jag känt från och till sedan diagnosen bröstcancer år 2000, satte in direkt. Jag har med åren försökt lära mig att inte hetsa upp mig alltför mycket utan försöka ta ett andetag och vänta någon dag för att se om knölen man känner har försvunnit igen. Ofta uppstår det små, ofarliga, knölar av olika anledningar i kvinnors bröst som efter några dagar eller en vecka försvinner igen. Det är därför det är så oerhört viktigt att lära känna sina bröst och sina knölar.

Efter en vecka tyckte jag att det inte var någon förändring, så jag bokade tid på mammografin och ett besök hos Henrik Lindman, min onkologläkare. Jag ringde Henrik för att berätta hur bröstet kändes och han svarade att jag skulle försöka ta det lugnt. Han sa att det troliga är att bröstet är hormonpåverkat av graviditet och amning. Även om jag inte ammar på det bröstet så påverkas det ändå. Han brukar alltid ha rätt, han kan ju sin sak om man säger så, så jag har verkligen försökt att inte tänka på det under de veckor jag gått och väntat på att få komma till mammografin.

Igår var det dags. Jag mådde så illa på morgonen av nervositet att jag inte kunde äta någonting. Bells farmor och farfar mötte upp mig vid Samariterhemmet i Uppsala så de kunde vara med henne medans jag gick in. Man gör inte mammografi om man ammar så de tog bara bilder på det vänstra bröstet, det som jag var orolig för, det jag inte har någon mjölk i. Det jobbiga är att sedan åka hem och vänta på svar.

Men denna gång talade de om för mig att jag även skulle få träffa en doktor som skulle göra ett ultraljud. Guuuud så skönt! Hon gjorde UL på båda brösten och sa att hon inte såg någonting. Hon hade även hunnit titta på mammografibilderna och där syntes heller ingenting.

Det känns väldigt mycket lättare i både magen och i hjärtat nu. Men helt lugn och trygg känner jag mig aldrig förrän Henrik också tittat på mig, så som han gjort i 10 år nu. Tänk att det är så länge sedan den där morgonen när jag låg i soffan och upptäckte knölen. Det vill jag inte uppleva igen. Jag är så glad att mammografin och ultraljudet visade på ett frisk bröst!

xx

Lucia

Vi går igenom första årets alla "första gången" och denna gång var det dags för lucia. Bell och jag åkte till hennes farmor och farfar och hon var tärna med vit lång dräkt och glitter i håret, eller snarare på huvudet då det än så länge inte finns så mycket hår på det lilla huvudet.

Vi åt lunch hemma hos dem och skulle senare ta oss ner till Universitetsaulan för att lyssna på lite julmusik. När vi kom dit var det så mycket folk att man inte ens kom in genom dörrarna. Vi gick och fikade  i Saluhallen istället och farfar kom med förslaget att vi skulle prova nästa ställe som denna afton skulle ha julkonsert, nämligen Uppsala Domkyrka. Vi kom i god tid och satte oss så jag lätt kunde gå ut om Isabell blev skrämd av orgeln eller helt enkelt bara lessnade. Men hon var på strålande humör och låg länge i farfars armar och bara lyssnade och filosoferade. Hon blev inte rädd för kören som klämde i, det är ju rätt bra akustik i Domkyrkan och orgel, som vi råkade hamna precis bredvid, reagerade hon inte alls på.

Hon var jättetrött så farfar gick med henne en sväng i förhoppningen att hon kanske skulle somna. Han gick förbi kören, längst in i kyrkan. Farmor och jag hörde hur hon vid några tillfällen var lite missnöjd, men det var så långt borta och svagt att det inte störde alls. Efter ett tag hörde jag hur hon ändrade tonläge, blev mer arg, och jag smög iväg mot bakre delen av kyrkan i riktning mot ljudet. Jag smög det tystaste jag kunde för just då pratade prästen så alla i hela kyrkan var alldeles tysta. Jag närmade mig slutet när jag plötsligt snubblar över en tung tjock metallring i golvet och det skakar till ordentligt och bångar. Jag vänder mig om att tittar på farmor som hoppar till och sedan får en fnitterattack. Jag skämdes så jag höll på att dö och sprang sista biten runt hörnet fram till farfar och Bell.

Så man kan säga att Isabell skötte sig, det var hennes mamma som störde  ;)
Men förutom det lilla missödet var det en supermysig lucia för oss, synd att inte pappa kunde vara med.



"Lusse lelle, lusse lelle. 11 näääätter före jul!" 




Liknande inlägg