Annandagen

Juldagen var inte rolig. Jag låg hela dagen i soffan under en filt och John och jag hade ett filmmaraton. Förundras igen över att man har så mycket tårar. Blodet var på juldagen lite tunnare och mera brunfärgat. Idag är det som en missfärgad flytning. Jag önskar så att det slutar blöda. Men det är skönt att det i alla fall blir mindre och inte tvärt om.

På eftermiddagen ringde jag till Ackis jour igen. Det var samma snälla barnmorska som svarade. Hon bad mig igen beskriva blödningens mängd, färg och klumpar och hennes spontana reaktion, när jag berättade att det var blod på julafton, brunt på juldagen och missfärgad flytning idag, har gjort att jag nu mår mycket bättre och kan tillsammans med John tro på ett positivt svar vid ultraljudet. Hon sa- "Men! Har du blödit sååå lite?! Men det är ju väldigt positivt! Jag har oerhört svårt att tro att du blödit ut ett embryo med så lite blod och näst intill inga klumpar. Det här var roligt!"

Åhhhhhh så skönt med en positiv kommentar från någon som har att göra med dessa saker varje dag!

Det är ju fortfarande så att vi inte vet, sa hon. Men det är mycket mer positivt nu än det kändes på julafton när du berättade om blodet.

Innan vi la på berättade hon en sak som var tur att hon gjorde för annars skulle vi nog glädjas år alla små tecken. Hon sa att även om jag inte längre äe gravid så kan jag börja känna spänningar i brösten, bli illamående osv. Allt detta är pga av att kroppen fortfarande tror att den är gravid. MEN det kan ju också vara så. Allt får vi svar på senare vid ultraljudet. Håll i och var positiv Veronica.

Jag ligger kvar på soffan ett tag till. Inte bara för att det känns bättre mentalt att ta det lugnt för att inget mer ska hända utan också för att jag är så extremt trött. (Hoppas det är något bra.)

God fortsättning till er alla.

Kram V


Julafton

Dagen började med mys tillsammans med svärmor och svärfar som sov över efter en härlig uppesittarkväll. De är så glada för vår skull men även för sin egen självklart. Tänk, om allt går som de ska så är de farmor och farfar nästa jul.

Familjen kom på eftermiddagen och vi åt en massa underbar mat och pratade om allt och inget. Jag hade ont i magen, men det har jag varje dag av vagitorierna så inget nytt under solen. Jag sa till min syster att jag hade svårt att äta för jag hade så ont i magen. Vi öppnade senare julklappar och när efteråt jag går på toaletten för att kissa har jag blod i trosorna.

Jag slutar att tänka, kan inte längre andas och vet ingenting. Inte mer än att jag inte kan gå ut till julfirandet igen. Jag sätter mig på toaletten och bara gråter. Det enda jag kan tänka är - Vad orättvist...

Jag sitter där med en bunt toappaper full med snor och undrar "Vad är det för fel på mig!?" Jag vet att jag inte ska känna så men jag kan inte annat. Hur ska jag kunna gå ut och berätta det här för John? Alla skuldkänslor jag haft dessa 2 1/2 år är tillbaka. Ska han inte få uppleva att få barn för att jag inte kan bli gravid.

De andra måste börja undra snart vart jag är så jag bestämmer mig för att försöka få in min syster på toan. Hon brukar vara lugn och logisk. Hon kanske kan hjälpa mig att börja tänka igen så jag kan berätta för John.

Jag ropar hennes namn och hon kommer på en gång. Men när hon kommer kan jag inte prata utan visar bara henne blodet. Men lilla gumman, säger hon och tystnar. För vad kan man mer säga?

Vem vet vad blodet egentligen betyder? Hon frågar om jag har ont i magen fortfarande. Jag bekräftar att jag har det, det känns som en kraftig mensvärk. Vi pratar en stund om vad det kan betyda och varför jag blöder. När jag lugnat mig lite ber jag henne hämta John. Han reagerar precis som män ofta gör, försöker komma med rationella förklaringar och lösningar. Han säger bland annat att han tror att det kanske är det ena ägget som kommit ut. Det som inte hade lika god kvalitet som det andra. Kanske har han rätt. Kanske finns det ett embryo kvar där inne. Vi sitter en stund och hoppas.

Sedan går vi och googlar på internet. Det är på både gott och ont att man kan göra det. Man får läsa mycket som andra upplevt och erfarit. Får bekräftat vissa saker men man tolkar ju också in saker i sin egen situation, vilket inte är helt bra då deras värk, blod eller känningar kan bero på helt andra faktorer.

Min barnmorska Maj-Britt gav mig ett journummer som jag skulle ringa om jag fick en blödning. (Varför frågade jag inte henne då vad hon menade med det?! Varför skulle jag kunna få en blödning? Vad kan det betyda?) Vi bestämde oss för att ringa numret, kände att jag måste få prata med någon.

Jag hamnade hos en väldigt snäll och omtänksam barnmorska på Ackis som satt där på självaste julafton för allas vår skull. Hon bad mig försöka beskriva blodet. Mängd, färg, klumpar osv. Hon sa att det kan vara så att man får en blödning ibland av olika anledningar som inte går att svara på varför. Det kan vara helt ofarligt men det kan också vara så att jag inte längre är gravid. Jag frågade hur snart jag kan göra ett gravtest för att få svar. Hon berättade att jag tyvärr inte kan det för det kommer visa positivt på ett gravtest flera veckor framåt. Hormonnivån är hög nu och det är den som visar positivt på testet och hormonerna förvinner inte på en gång för att embryot inte är kvar.

Kan vi komma in för ett ultraljud då? Hon förklarade att eftersom jag bara är i vecka 5-6 så är emryot så litet att det är oerhört svårt att ge ett rättvist och korrekt svar på om jag är gravid. Hon tyckte att jag skulle ta det lugnt (Inte för att det skulle påverka eller hjälpa på något sätt, utan bara för min egen skull.) och invänta 11 januari då vi har en ultraljudstid inbokad. Jag lyssnade och grät mest under hela samtalet. Hon sa att hon förstår att väntan är väldigt jobbig. "Försök att stå ut Veronica men om det absolut inte går så hör av dig igen efter helgerna den 7 januari. Då har vi någon läkare igen på plats och då kan vi ta en disussion om vad han tycker. Varje dag du kan vänta är viktig och gör skillnad på ett ultaljud.

Det kommer bli en lång väntan och jag har väldigt svårt att vara hoppfull. John, min babe, är det för oss båda just nu.

Kram













11 januari

bär det av till Ackis och Reproduktionscentrum för att göra ett ultraljud. Då får vi veta om det är en eller två bäbisar. Det är väldigt väldigt långt till 11 januari, nästa år för att vara mer exakt! =)

Men jag känner nu efter det positiva testresultatet att det spelar mindre roll om det är en eller två. Jag vill fortfarande otroligt mycket att det är två men vill bara att den/de som gjorde att det lös ett starkt och klart plus på stickan ska må bra och stanna där inne.

Nu ska det vilas mycket på Petersborg, sömn och bra mat är viktigt säger alla. Så det blir soffan för mig och uppassning av John hela Jul och Nyårshelgen. ;)


Kram från världens lyckligaste människor

Liknande inlägg