Solsidan

De senaste två veckorna har jag känt mig lite som Anna i Solsidan. Jag har sett flera barn i min omgivning som är i Isabels ålder och yngre som kan sitta. Men Bell visar inga som helst tendenser till att kunna/vilja sitta.

När någon frågar om han nu kan sitta har jag svarat den klassiska kommentaren från Anna i Solsidan:
-Det är bara en tidsfråga nu.

Men igår när vi firade påsk hos syrran med hela familjen samlad så satte syrran ett påskägg framför henne som hon fått av dem. Och VIPS så gick det bra att sitta! Lilla bebben! ♥♥

Happy days! xx

Glad Påsk!

Jag har fått skäll för att jag skriver så sällan nu för tiden.
Lovar att skärpa mig! Det har varit lite mycket nu bara.

Men nu kör vi!

Igår fick vi besök av Familjen Davies från England. Familjen består av Neil, Heather och lilla Ewan. Ewan är inte bara en go kompis till Bell utan min Gudson. Welcome! 

Då de kom mitt på dagen och hade varit uppe med tuppen så flyttade vi påskafton till idag. Straxt ska vi åka över till min syster där familjen samlas för att fira påsken. Ska bli spännande att se vad de tycker om våra traditioner och vår mat.

Glad Påsk önskar vi på Petersborg er alla!



Barnvakt

I fredags var det dags för det första riktiga barnvaktsuppdraget till Isabel. Både jag och John skulle iväg på annat så vi kallade in Linda och Jennifer. Hon hade varit lite gnällig på eftermiddagen när Karin och jag försökta göra oss i ordning. Jag funderade på om det kunde vara så att hon kände att jag var lite stressad när jag försökte göra mig klar samtidigt som jag förberedde allt för henne. Ersättning, pyjamas, nappar, babywatch, magmedicin, puré osv. Eller så är det helt enkelt så just nu att hon är otroligt mammig, det har pågått i ca. 3 veckor nu.

När Isabel fick se Jennifer (min Guddotter som är 10 år) så sken hon upp. Detta verkade ju lovande. Jag instruerade Linda med tider och rutiner. Det går ju aldrig för någon annan att göra samma men det kan ju vara skönt att ha något hum om vad Bell är van vid.

Jag sa att de fick ringa när som helst och hur många gånger som helst. Först åt vi middag och sedan var det dags för teater. Jag ringde straxt före 19 innan föreställningen började, jag ringde på både Lindas och Jennifers mobil men ingen svarade... Jag vet att alla säger att man inte ska ringa men nu gjorde jag det, kände att jag inte skulle kunna koncentrera mig på teatern annars. Det skulle säkert gå bättre nu då när ingen svarade.


Jag provade en gång till och Jennifer svarade. Jag hörde hur Isabel skrek för full hals i bakgrunden. Hur går det, frågade jag. Jennifer berättade att Bell varit ledsen först men somnat i hennes famn. När de skulle lägga ner henne vaknade hon och grät. Jättemycket. (Jo tack jag hör det, tänkte jag.) Tycker mamma att det är jobbigt. Nä, sa hon i lättsam ton. Tycker du att det är jobbigt? Näära´. Jag måste gå nu, sa hon och la på.

Det var inte lätt att gå in och sätta sig och titta på en teater efter det samtalet. I pausen när vi satt och fikade så kom det två sms med bilder som visade en glad bebis.
Texten löd - Nu är jag glad. Mammas lilla hjärta!

Resten av föreställningen kändes mycket lättare. Så lätt det nu kan vara när man tittar på en teater om vampyrer  =) När det var slut ville några av tjejerna gå vidare ut och dansa. Jag ringde och kollade hur läget var och allt var under kontroll, hon sov. Det kom inga samtal eller sms under resten av kvällen så jag slappnade av efter ett tag och njöt av att vara ute med goa vänner.

När jag kom hem vaknade hon, perfekt tajming. Jag ammade henne, snusade på hennes lilla huvud och sedan somnade vi bredvid varandra med hennes lilla hand i min.

Dagen efter pratade jag med Linda och hon berättade att Bell gråtit länge, väldigt länge. Hon misstänkte att hon kanske hade haft ont i magen, hon hade pruttat mycket. Tyvärr hade det inte gått något vidare att trösta henne. Linda sa att hon nog somnat av ren utmattning. Aj aj aj... Ont i hjärtat.

Jag tänkte säga "Men varför ringde du inte?!" men innan jag hade tagit mig hem så hade hon förmodligen redan somnat. Dessutom känns det tryggt och bra inför eventuella andra gånger (Om det nu blir några. De kanske är rejält avskräckta.) att de klarade av det galant fast det blev så kaotiskt.

Senare på dagen hittade jag min kamera i vardagsrummet. Jag tittade om de tagit några bilder under kvällen. Det hade de. Allt såg mysigt och trevligt ut tills jag hittade ett där man ser hur ledsen hon är. Stackars lilla kråkan. Tur att Linda och Jennifer var ett sånt bra team att de ändå lyckades få henne att somna. Jag undrar om jag hade klarat av att vara lugn i en sådan situation eller om jag hade ringt hem mamman.

Bra jobbat brudar! Tack för hjälpen.

xxxxx

Ps. Linda har ofta bebislängtan. Säger att hon skulle kunna tänka sig en liten till. Efter denna kväll kunde man läsa på hennes Facebook 
-Kan med största säkerhet säga att jag är botad från "bebissjukan"
Oooops!  ;)


Söta kråkan med sin "Stora flickors napp"


Jennifer läser saga. Bell älskar att lyssna på saga.



Finaste tjejerna! ♥


Hoppas och studsa är Bells melodi!


Lekmattan är en favvo som hon fått av farmor och farfar.


Oj oj oj vilken rödgråten liten bebis. Mammas älsklingsbebis ♥


Men det blev bättre senare.
Kändes skönt att få en puss av Jennifer kan jag tänka mig.


Liknande inlägg