Första läkarbesöket på specialmödravården

I torsdags åkte vi till Ackis för att för första gången träffa vår läkare, Ove Axelsson, på specialmödravården. Det var ett ganska kort och koncist möte, han gick igenom hur följande månader förmodligen kommer se ut. Om vi slipper några komplikationer. Ville veta min sjukdomshistoria med bröstcancern och eventuella komplikationer i graviditeten för min mamma och min syster.

Han var helt okey, lite äldre och gav ett kompetent intryck. Men tyvärr var han en ganska typisk läkare, ofta med inte så pedagodiska uttalanden. De tänker inte alltid sig för HUR de säger saker. Man kan säga samma sak fast på flera sätt. Jag är ju ganska nojjig och orolig av mig redan som det är och inte var jag lugnare när vi gick där ifrån. John förstod nog min oro för när vi gick därifrån och innan jag hann säga något så sa han "Älskling, han menade inte riktigt så som det kom ut tror jag."

Det tror inte jag heller så det var bara att försöka sluta nojja och se det från den ljusa sidan. Vi väntar äntligen barn och vi har kunniga människor runt oss på nära håll.  =)

Kram V

Vilken Alla Hjärtansdagspresent!

John och jag bokade en Alla hjärtansdagskryssning med skaldjursfat, smörgåsbord och mys. Lördagen kom och det visade sig att min babe inte alls var på Alla hjärtansdags humör, han var dunderförkyld och hade feber. Näe!

Jag bäddade ner honom och ringde in en stand-in. Karin planerade om sin helg och kom med. Vi åt otroligt gott, hade tjejsnack och var tillbaka i hytten vid 23, där vi åt och pratade vidare. Kryssen blev mysig ändå fast jag saknade stackars John.

Väl hemma igen gick jag in i köket för att lägga fram mina små Alla hjärtansdagspresenter och ett hemmagjort kärlekskort till min babe. Där på bordet stod det redan presenter. Blommor och ett stort kort som talade om att vi var inbokade på "Tittut" för ett 3D ultraljud. Tjoho!! Jag blev så superglad. Vilken fin present!

(För er som inte vet vad Tittut är så kan jag berätta. Det är en mottagning i Stockholm där de utför 3D ultraljud och spelar in allt så när man går hem får man foton, både i färg och svart vitt, och en CD-skiva med sig.

Sooooo cooool!  =)

Puss & tack min babe!

Ultraljud med cub-test

Idag var det dags att för första gången göra ett ultra ljud som inte är vaginalt. Vilket innebär, fick vi veta, att när vi nu är i vecka 12 så kommer vi alltså kunna se barnet röra sig, om den är på det humöret vill säga. Vi såg fram emot besöket men inte utan oro då ultraljudets egentliga avsikt var att göra ett cub-test. Testet är en riskbedömmning/sannolikhetsbedömmning om fostret har Downs syndrom.

Man gör testet i graviditetsvecka 11-13, att det är under dessa veckor beror på att då kan man tydligt mäta fostrets vätskespalt. Det är en vätska som ligger vid nacken. Denna vätska försvinner senare. Vi såg tydligt denna vätska när barnmorskan mätte. Ju tjockare vätskespalten är desto större är sannorlikheten för Downs syndrom

Som jag förstod det så varierar vätskespalten med fostrets ålder därför måste man vid undersökningen även datera graviditeten genom att mäta fostrets längd. Förutom vätskespaltens tjocklek och fostrets ålder tar man även hänsyn till min ålder när man sedan beräknar risken. Denna sannolikhetsberäkning sker med hjälp av ett speciellt program i en dator. Vad som förvånade mig var att de inte ville ha Petras, äggdonatorns, blodprov eller ålder. Men så var det inte, vi frågade specifikt om det.

När man gör ett sådant här test måste man vara beredd på svaret. Det var inte riktigt vi kände jag. Vad skulle vi göra om sannolikheten var hög? Gå vidare med nästa test, fostervatteprov? Acceptera svaret och se det för vad det är, en riskbedömmning och inget mer. Vi var osäkra. Jag kände stark rädsla för att gå vidare och testa fostervattnet, då detta prov ökar risken för missfall.

Barnmorska mätte fostret och ställde sina frågor medan John och jag mest koncentrerade oss på bäbisen vi plötsligt såg på skärmen. Jag grät och John bara gapade och satt helt förstenad. Hihihi.. Det var nog första gången som det gick upp för honom på riktigt att vi väntar barn.

Då vi inte vet om det är en han eller hon och det känns opersonligt att skriva hon/han så kommer jag säga bäbisen.

Först rörde bäbisen inte på sig alls. Låg med huvudet nedåt och som en liten boll nästan. Vi var som trollbundna. Titta, vår bäbis! Barnmorskan förde ultraljudsapparaten runt runt på min mage och letade olika vinklar för att bäst kunna mäta längd och vätskan i nacken. Plötsligt var det som bäbisen blev less på att bli störd och började byta ställning, drog armarna upp och ner och fötterna såg ut som de var ute och cyklade. Woaw! Värsta disco-bäbisen!

Vi var helt hänförda. Tänk att få se den röra på sig, vi som tidigare bara sett den som en liten prick eller klump på skärmen.

När undersökningen var klar och barnmorskan gått iväg för att sammanställa alla prover så fick vi ett papper i handen och ett "Grattis!" från barnmorskan. Det här ser ju jättebra ut, sa hon. risken ligger på 1/20.000.

Det var så skönt att slippa ta beslut om fler prover. Vi tillbaka till bilen, gick och gick jag svävade. Jag hade fått sett vår bäbis röra sig! Och jag tyckte mig se något rosa även under Johns fötter...  =)

Kramis V


Bäbisen rörde sig plötsligt så mycket att det var svårt att få en bra bild.
Men de ansträngde sig och så fick vi denna kanonbild!
Ansiktet framåt och man ser både armarna och benen.
(Är det någon mer än jag som tycker sig se något mellan benen? Är det inte misstänkt likt en snopp?)  =)