Vem ska jag lyssna på - hjärtat eller hjärnan...?

Innan jag säger något annat vill jag bara säga; jag ångrar inte för en sekund att jag lät er vara med på vägen, att jag delat med mig av funderingar och upplevelser. Tack snälla alla ni som skrivit kommentarer och hört av er, det betyder, hjälper och stödjer så oerhört mycket.



Gårdagskvällen, morgonen och dagen idag har varit väldigt tunga. Jag började kvällen igår med förnekelse. Testet såg lite skumt ut, var det ett svagt streck eller inte som syntes? Jag kanske är gravid, det kanske bara är ett måndagstest! Flera av er har hör av er för ni tyckte ni såg samma sak. Jag bad John sent igår att vi skulle åka till Apotket Scheele i Stockholm, som har öppet dygnet runt, för att köpa ett grav.test till. Kände att jag var tvungen att göra ett test till för att försäkra mig om att svaret verkligen var negativt innan jag slutade med medicinen.


Jag sov oroligt inatt och gick upp tidigt, utan att väcka John, med ett litet hopp om att kunna väcka honom lite senare med positivt test. Tyvärr blev det inte så, jag satt på toalettstolen och grät istället. Vi har försökt ställa in oss på att det inte ska gå vägen första gången, men när det lilla blå minustecknet lyser starkt klarblått så är det inte så lätt längre att vara stark och positiv. Jag grät hela morgonen här hemma och på väg till jobbet. Det är tur att barn pockar på uppmärksamhet hela tiden så att jag var tvungen att tänka på annat, annars hade jag inte klarat av att vara där.

(Händelse på lektion idag: Vi pratar om vad som är tillåtet att göra vid olika ålder. T.ex. att man får köra moped när man är 15år, titta på lite läskigare filmer när man är 11år eller att man eller att man får ta körkort när man är 18år. Då räcker en pojke upp handen och frågar: "Är det när man fyller 18år som man får bestämma själv?" Japp, det stämmer säger jag. Han sjunker lite ihop och suckar "Jaha, det är då min pappa ska kasta ut mig.” Hela klassen kiknar av skratt. Lilla sötisen =)

Jag ringde Reproduktionscentrum för att tala om vad testet visade och höra vad som händer nu. Jag fick inte prata med min barnmorska, det hade känts bättre då hon har personligheten att se framåt och är rak på sak. Barnmorskan som jag fick prata med var jättegullig, men hade fel pedagogik för mig. ”Näää… vad synd att det inte fungerade. Det som såg så bra ut. Vad trist. Vi trodde verkligen på detta.”

Vad händer då? Jo: Bööööööööl. Precis som barn när de ramlar och slår sig, om ingen ser så reser de sig upp och fortsätter. Men om någon kommer till undsättning och tycker synd om en för att man ramlade: ”Din lilla stackare. Det gjorde säkert ont, kom ska jag blåsa.” DÅ blir man ledsen och gråter. Klassiskt, och jag gick i fällan. Hon bekräftade hur synd det var om mig så mina tårar kunde inte sluta falla.


Hon berättade att jag nu kommer få en liten blödning om någon dag. Jag ska sedan vänta tills att jag får mens om några veckor eller en månad, då ska jag höra av mig till dem för ny uppstart. Hang on! Vänta på mens?? Några veckor?? Någon MÅNAD??!! Jag vill ju börja om NU! Jag tackade artigt för samtalet och grät än mer.


Med hjärnan tänker jag positivt; Detta var bara första försöket, många par har fått försöka många fler gånger än så, vi har 4 befruktade ägg med god kvalitet som ligger och väntar i frysen. Samtidigt säger hjärtat: Tänk om äggen inte klarar upptiningen, om min kropp inte accepterar ägget osv. Det är svårt just nu att inte tänka mörka tankar.


Imorgon är en ny dag och förhoppningsvis har drömmarna i natt bearbetat dagens händelser. Dags att säga åt John och Bertzil att det är dags att sova.

Kram och natti alla där ute.
xx

Ni får nog ta och hänga med

ett tag till. För denna resan går in på fas 2 nu. Testet visade tyvärr negativt. Mitt lilla ägg satt inte kvar. Det känns väldigt tråkigt. Vi har hela tiden försökt ställa in oss på att det kanske bli aktuellt med flera försök. Men någonstans har vi nog trott och hoppats, då jag inte haft någon blödning.


Det ligger 4 befruktade ägg på Akademiska och bara väntar på oss, det känns positivt.

Stor kram till er alla.

xx

Kissdags

Nu har jag precis kommit hem och vi kan inte vänta längre så jag hoppar in på toa nu på en gång...

Hasta la vista, I'll be back! 


Ps. Tack alla ni sötisar som har skrivit kommentarer hela dagen.
Ps.2 Jag lovar att skriva på en gång vare sig det är positivt eller negativt.

xxx

Liknande inlägg