Barnmorska

Jag är idag i vecka 10+1! Tjoho! Det känns otroligt skönt för varje dag som går utan någon dramatik. Jag har lugnat mig och försöker bara andas och ta det lugnt. I förra veckan ringde jag till Reproduktions centrum för att höra hur vi skulle göra med nedtrappning av medicin. Så nu äter jag 1 tablett men har fortfarande 3 vagitorier per dag. När vecka tolv kommer ska jag ha trappat ner så pass mycket att kroppen har vant sig av med allt.

Fick då också veta att mina papper är skickade till Specialistmödravården på Karolinska i Stockholm för vi bor så vi tillhör dit. Suck! Vi bor ett par hundra meter från Uppsala gränsen. Jag jobbar i Knivsta så för mig skulle det ta max 20min att ta mig till Specialistmödravården i Uppsala men närmare en timme till KS. Jag ringde förra veckan till båda och önskade att få komma till Uppsala. De bad mig återkomma idag. När jag ringde idag fick jag svaret att ge mig till tåls i 1vecka -10dagar till.

Näää... då kommer jag ju vara i vecka 12-13, beroende på när man får en tid. Känns lite sådär att än inte få ha skrivit in sig hos en barnmorska som kan ha lite koll på mig. Men så länge jag inte ha några problem så känns det bra.

Mår konstant illa, men det är inget problem tycker jag. Känns på något sätt som ett kvitto på att bäbisen finns där inne  =)

xxx

Konstant oro

Under alla behandlingar, de tre IVF försöken och nu de två insättningarna av ägg, har jag en konstant oro. Man försöker andas, tänka positivt och se framåt. Stundvis går det bra men andra gånger är det rent ut sagt omöjligt.

Efter det positiva beskedet 21a december så var det självklart lättare men hela tiden ligger oron där och lurar. Personalen på reproduktionscentrum på akademiska säger när de tre första månaderna har gått som kommer det kännas lättare.

Efter blödningen på julafton har det inte varit lätt, men igår började jag jobba igen efter jul- och nyårsledighet och det gick jättebra. Vi hade en studiedag för alla lärare och fritidspedagoger. Vi satt samlade efter lunch och lyssnade på rektorn när jag viskade till min kollega Minna att jag plötsligt fick ont i magen. Hon viskade tillbaka att hon också hade det ibland under sin graviditet. Jag är van att ha ont i magen av vagitorierna som jag tar tre gånger om dagen men den här värken var annorlunda. Mycket längre ner, inte alls i själva magen.

Efter bara en minut ökade smärtan markant och jag sa att jag skulle gå på toaletten. Väl på toan satte jag mig och försökte andas lugnt men nu hade smärtan ökat än mer. Jag blev totalt genom svettig på hela kroppen på bara ett par sekunder och jag kände att jag höll på att svimma. Jag satt mig på golvet och försökte kyla ner mig av mig med papper och kallt vatten. Kände att här inne ville jag inte sitta inlåst om jag skulle svimma så jag försökte samla ihop mig och öppnade dörren. Minna stod utanför och väntade för att kolla att jag var okey. Hon följde mig till ett vilorum. Efter att ha legat ner en stund lugnade jag mig och började nu frysa i stället. Magvärken höll i och kom ibland också som hugg. Tillslut ringde jag till reproduktionscentrum för att rådfråga vad det kunde vara. De ville att jag kom in på en gång.

Jag var nu väldigt rädd och vågade knappt titta i byxorna efter blod. Det fanns inget och det höll mitt hopp uppe. Jag ringde John på vägen som skyndade sig in. Minna och jag fick komma in ganska omgående och fick träffa en läkare som frågade om blödningen på julafton och hur det kändes nu. John hann också komma innan vi hade gjort ultraljudet, det var skönt.

När det var dags för ultraljudet kunde man med all säkerhet ha sett mina nerver på utsidan av kroppen. Tänk om det inte fanns några hjärtslag!? Jag tittade på skärmen och såg bebisen men såg inget hjärtslag. Tittade på John som fokuserat tittade på skärmen. Jag grät och klarade inte av att titta när läkaren säger "Där, där ser ni hjärtslagen." Johns axlar åkte ner en aning och han tittade på mig och log. Läkaren mätte bebisen och konstaterade att sedan ultraljudet vi gjorde för fyra dagar sedan här bebisen växt 5mm. Han sa att det ser väldigt bar ut, följer kurvan som den ska. Åhhh vad skönt! 5mm på fyra dagar! =)

Läkaren tittade extra noga på äggstockarna för att se smärtan kunde beror på någon cysta. Men han såg ingenting, allt såg bra ut. Hans enda förklaring, vad han troddem var att det livmodern växte. Rättar till sig för barnet. Han sa att vissa kvinnor känner ingenting när det händer medans andra kan få en kraftig värk. Jag fick en Alvedonsupp för att lätta lite på magsmärtan.

De tog urinprov och blodprover, ville kolla så jag inte är överstimulerad med hormoner,och han sa att han förväntade sig inte att proverna skulle visa något konstigt. Allt såg bra ut.

John och jag åkte hem. Jag hade fortfarande en väldig smärta i magen men det hade lättat lite av Alvedonen. Det kändes ändå lite lättare att de hade kollat allt och att allt såg bra ut. John åkte tillbaka till jobbet och jag la mig på soffan, helt slut. Efter bara en liten stund gick jag för att kissa och upptäcker då blod i byxan.

Hur jag nu kände går inte att beskriva. Mitt hjärta gick itu och jag bara grät hejdlöst. Jag ringde till Akademiska och fick lämna mitt telefonnummer till en telefonsvarare som talade om att de straxt skulle ringa tillbaka till mig. Kunde inte bara sitta här ensam och vänta så jag ringde och försökte prata med Petra men hon hörde knappt att det var jag. Hon bad mig med myndig stämma och jag var tvungen att lugna mig. "Du måste det Veronica, det är inte bra för dig att vara så upprörd!"

Jag berättade om blodet och någonstans i mitt bakhuvud försökte jag intala mig att blodet kom från ultraljudsundersökningen. Petra bekräftade detta genom att säga "Men gumman, det kanske bara är från ultraljudet." När de sedan ringde från Ackis sa barnmorskan samma sak, att det mycket väl kunde vara på grund av det. Läkaren hade ju varit lite hårdhänt med mig för att kunna leta efter cystor på äggstockarna. Slemhinnorna är oerhört sköra efter all medicinering. Vi får vänta och se sa hon. Vi kan ju tyvärr inte gör något, inte förhindra det. Ring igen om du känner att du vill prata. De är underbara på Ackis!

Värken fortsatte hela kvällen och natten var orolig. På morgonen kändes det mcyket bättre i magen och jag smög upp för att titta i byxan. Vågade nästan inte titta, men det var bara en liten missfärgad flytning, knappt värd att nämna. Det känns mycket bättre idag men jag är helt slut. All anspänning dessa veckor har tagit ut sin rätt. Jag önskar så att det nu kommer fortsätta i lugnt tempo. Ingen mer dramatik. Ingen konstig värk eller skrämmande blödningar. Är det förmycket att hoppas på? Hoppas och önska kommer jag göra!

Rektorn ringde imorse och frågade hur allt var. Hon beordrade mig hemma resten av veckan. Jag sa att det känns konstigt att inte vara på plats när eleverna kommer imorgon. "Ett par dagar är ingenting på en hel termin, men dessa dagar är jätteviktiga för dig och din bäbis. Du är hemma. Punkt slut."

Hon har ju självklart helt rätt, så nu ligger jag här på soffan igen.

Punkt slut! 

Kram V

Här är medicinen...

... jag tar varje dag för att hjälpa min kropp i behandlingen.

De små pillren är Progynon. De tillför kroppen östrogen. En på morgonen och två på kvällen. (Kommer minska antalet nu i vecka 7 till två stycken per dag.)

De 3 vita förpackningarna med slidvagitorier är Progesteron. De behövs för att hjälpa slemhinnan att ta emot och behålla ägget. Dem tar jag tre stycken per dag. Morgon, middag och kväll.


De två större tabletterna är vitaminer som innehåller folsyra, 400mg. Folsyra är viktigt att äta när man försöker bli gravid, för att få effekt helst en månad innan, och 12 veckor in i graviditeten. Detta minskar risken för barnet att få ryggmärgsbrock. Efter vecka 12 har folsyra ingen effekt mot ryggmärgsbrock. Däremot är det viktigt att få i sig folsyra under hela graviditeten, gärna via mat som är rik på det. Det behövs för fostrets utveckling och mammans blodbildning.

xx


Liknande inlägg