Väntan är över...

Tänk att kissa på en sticka kan skapa så mycket känslor och ångest. Jag kunde knappt sova på hela natten, väntade bara på att det skulle bli morgon så jag fick testa. På morgonen kissade jag i en mugg och sedan stod den där i badrummet. Jag tittade på muggen och stickan men vågade inte testa. Gjorde välling till Bell i stället. Gick förbi badrummet och tittade på muggen, men gick in till sovrummet med vällingen och kröp ner hos John och Bell.

Sedan följde samma procedur ett par gånger till. Tittade in i badrummet, gjorde frukost, tittade in badrummet, klädde på Bell osv...

Efter ungefär en timme hade jag repat tillräckligt mod. Jag doppade stickan och sedan började väntan, en väntan som i verkligheten går på ett par minuter men i min värld stod nu tiden stilla. Min hjärna förstod svaret långt tidigare än mitt hjärta. Jag lämnade stickan i badrummet för att ställa fram frukost. Innan jag sa till John att frukosten var klar gick jag in en gång till och tittade på stickan. Kanske skulle den visa annorlunda nu.

Det gjorde den inte, jag gick ut till köket och tittade på frukosten och gick sedan ut i hallen för att säga till John att allt var klart. Jag mötte honom i hallen, han var med Isabel. Hon höll honom i fingret och drog in honom på sitt rum för att leka. Jag tittade på honom, la mitt huvud på hand bröstkorg och borrade in ansiktet i hans tröja och sa -Isabel blir inte storasyster. Är det så, svarade John och kramade om mig. Det gör ingenting älskling. Nu har vi i alla fall försökt.

Tårarna rann på mig och jag försökte gråta så tyst jag bara kunde för att inte oroa Bell. Det hjälpte inte. Hon kom och tittade på mig med stora ögon och kramade mina ben. Vi stod så en stund alla tre och jag tror att vi kände, alla tre fast på olika sätt, att allt kommer bli bra. Vi är en familj och har varandra ♥

Tack till er alla som stöttat oss och höll tummarna.

xx

Olidlig väntan

Tiden efter insättning är olidlig. Jag har svårt att koncentrera mig på saker, tänker bara på det lilla embryot. Om det sitter kvar eller inte.

Ena stunden är jag lycklig som fick en chans till och i nästa stund dalar hoppet och jag tror det är kört.

När jag är i de djupa dalarna och känner att det inte blir någon bebis så försöker jag hitta på alla möjliga argument till varför det är bra att vi bara får ett barn. Försöker intala mig att det är bättre.

När jag klättrat upp en bit igen så kan jag se lite klarare på situationen, inte bara känna med hjärtat. Jag är så oerhört lycklig att vi har Isabel. Det låter banalt, men hon är verkligen mitt allt. Vi har sådan enorm tur att det blev en liten Bell av ett ägg.

Om det inte blir något av detta embryo, så är det så jag får tänka - att vi redan vunnit högsta vinsten, guldet. ♥

Snart vet vi...

xx