När Bell var bebis tittade jag till henne väldigt ofta för att se om hon andades. Det fortsatte när hon blev lite äldre. Nu fyller hon snart fyra år och det händer fortfarande ibland att jag går in till henne när hon somnat för att dubbelkolla att hon andas. Ibland står jag bara i dörröppningen och lyssnar efter hennes andetag, ibland när hon andas så lätt så lätt går jag in och lägger handen på hennes bröstkorg för att få känna att den mjukt rör sig.

 

Det har hänt att jag vaknat i natten med en obehagskänsla och måste då tassa in till henne för att kolla. De nätterna är jobbiga. Då är det svårt att somna om. Det är skrämmande att ens tänka tanken att något skulle hända henne.

 

Hon håller nu på att öva att sova utan blöja på natten och ligger på ett frottélakan med plast på undersidan. "Mamma, jag är stor treåring nu!" Igår kväll när jag skulle lägga mig gick jag in till henne bara för att se till att inget kiss kommit så hon måste sova i det hela natten. Lampan från hallen gjorde att jag såg hennes ansikte tydligt och plötsligt sköljde en stark känsla över mig. En känsla av tillhörighet, att inte vara ensam, av kärlek.

 

Kanske har det med att göra att jag fick kämpa för att få barn, kanske för att jag fick barn sent så det var på vippen. Kanske kom känslan över mig nu då jag inte längre har varken min mamma eller pappa kvar i livet, kanske är det en mix av alltihop eller kanske så är det helt enkelt så att alla mammor och pappor ibland får den känslan.

 

Jag vet bara att när jag ser Isabels lilla söta underbara ansikte så fulls jag av kärlek, och av förundran.
Tänk att jag har ett barn...