Nappfri i nästan en månad

Nu har det nästan gått en månad och Bell klarar sig fint utan nappen på dagarna. På kvällen är det tuffare för henne. Det är inte så att hon gråter och skriker om att hon vill ha nappen.
 
Nej hon ber om den, snarare bönar. Snälla, kan vi inte köpa en napp? Jag vill verkligen ha en napp. Kanske jag kan gå ut och titta om rävbebisarna har tappat en som de inte använder.
 
Snälla mamma, kan du inte leta i din väska?
 
Snälla pappa, det kanske ligger någon kvar i din bil?
 
Dessa böner är nästan värre. Men vi försökte hjälpa henne på alla sätt vi kunde. Jag frågade på BVC vad som var "normal" abstinenstid. Det kunde hon inte riktigt säga men en månad lät lite långt. Men gav vi vika och gav henne napp så skulle avvänjningen bli ännu tuffare trodde hon. Vi tyckte så himla synd om henne.
 
Det hela "löste" sig en kväll några dagar senare. John och jag satt och tittade på tv när vi plötsligt hör en hård duns och ett gallskrik. Vi flyger upp ur soffan och in på Bells rum. Hon har ramlat ur sängen och ligger på golvet. Hon är förstås väldigt rädd. Vi försöker trösta och samtidigt fråga om hon har ont någonstans. Hon svara inte utan skriker bara helt hysteriskt.
 
Vi vyssar, klappar, gungar, pussar och kramar på henne men inget hjälper. Då viskar jag till John "Gå och hämta en napp". Han hämtar en och jag säger "titta vad pappa hittade under soffan".
 
 
Hon tar nappen, stoppar in den i sin mun, gosar in sig i pappas famn och somnar på en nanosekund.
 
 
BVC-tanten hade rätt, att sluta med napp efter detta var inte bara svårt utan omöjligt.
 
Vi bestämde oss för att vänta ett tag. Tills hon är redo igen. När det nu blir...
Men jag har aldrig hört om en 30åring som använder napp så det löser sig nog.
xx
 

Liknande inlägg

Kommentera här: