Dags att lämna napparna till rävbebisarna i skogen.

När Bell var 3 år blev hon kallad till tandläkaren. Han tittade i hennes mun och pratade om hur och hur mycket man ska borsta tänderna. Han frågade också om hon använde napp och hon nickade blygt ett ja till svar. Då sa han att man måste vara försiktig med sina tänder så de inte börjar stå ut lite, att det är bra om man slutar med nappen när man fyllt 4 år.
 
Det där tog hon fasta på. Hon skulle inte sluta med nappen innan hon fyllt 4 år utan när hon fyllt 4 år, för det hade tandläkaren sagt.
 
 
Dagen kom då det började närma sig hennes 4 årskalas. Vi började förberda henne på att det började närma sig, vi pratade om vem som skulle få napparna. Hennes förslag var rävbebisarna i skogen så det bestämde vi. Men hur många dagar det är kvar är ju väldigt abstrakt för små barn så vi gjorde en liten lista tillsammans som vi fäste på hennes säng när det började närma sig. För varje dag som gick så gjorde hon ett litet kryss när hon gick och la sig.
 
När sista krysset sattes hade vi ett extra långt samtal om att detta var sista natten med napp. (Jag hade startat listan så första natten utan napp var på helgen.) Hon var helt med på noterna och berättade hur vi skulle gå ut i skogen och lämna napparna. Hon sa att det var synd om rävbebisarna som inte hade några nappar.
 
"Jag har ju fyllt 4år nu mamma så jag klarar mig."
 
 
På lördagen var det dags att samla ihop alla nappar innan vi skulle lägga dem i skogen.
(Ursäkta suddiga bilder men här gick det undan.)
 
Napplådan i köket.
 
 
På listen vid sin säng.
 
I mammas väska.
 
I mammas och pappas säng.
 
Här kollar hon in "skörden". Det blev en hel del, detta är en tjej som älskar nappar  =)
 
Vi var upptagna med annat hela dagen men mot kvällningen tog hon sin påse och så gick vi ut.
Hon hällde ut alla nappar på marken och för första gången så hörde jag en tvekan.
 
"Mamma tror du de verkligen behöver alla...?"
 
Ja det tror jag älskling, det finns väldigt många rävbebisar i skogen.
 
Innan jag fortsätter måste jag berätta om att innan hon hade sitt kalas så var vi i en leksaksaffär. Där såg hon en katt med lysande öron som hon så gärna ville ha. Jag sa att den kunde hon önska sig i födelsedagspresent. Hon fick den inte i födelsedagspresent, hennes mamma hade andra planer för den katten  ;)
 
På kvällen var vi hos grannarna och Bell blev trött och ville titta på film och gosa. Vi bäddade ner henne och hon sa att allt var bra. När jag kom in en liten stund senare var det inte lika bra. Hennes läpp hängde ner (Det ser ut som hon skojar men hon såg på riktigt ut så där. Mitt lilla hjärta.) och hon sa att hon var ledsen.
Vad är det då älskling, frågade jag. Hon sa att hon ville att vi skulle hämta en napp från rävbebisarna. Men då blir de ju ledsna, svarade jag. Mmmm... sa hon och höll med. Hjälper det kanske dig att bli lite gladare om du får ett paket? Mmmmm... sa hon igen inte helt övertygad.
 
Jag gick och hämtade paketet (läs mutan) och en bild säger mer än 100 ord.
Det är katten som jag önskade mig!
Hon tände och släckte, undersökte och gosade med katten länge och väl. Inte ett ord om en napp.
Efter en stund gosade hon in sig med den och tittade på filmen.
 
Ett par minuter senare var det bara lugna andetag som hördes från rummet och ett par rosa lysande öron som syntes i mörkret.
Vår modiga duktiga lilla tjej.
xx

Liknande inlägg

Kommentera här: