Dagen D

Dagen D, som i dagis. Bells liv är nu förändrat för alltid. Det är inte längre mamma, Bell och den bruna soffan. Världen har blivit betydligt större. Det är tjock overall, galonbyxor, leka ute med leksaker man vill gosa med fast man inte kan hålla dem ordentligt pga skittjocka vantar (som dessutom är förstora för det tydligen inte finns små storlekar i vantar för små männiksor som vill leka ute trots att det inte är sommar och sol) och att äta lunch med en massa andra små människor. Allt är superkonstigt men roligt.

I fredags var det första gången dags att lämna henne ensam under inskolningen. Pappa var där, de lekte en timme och när det sedan var tajm för lunch vinkade han, sa glatt hej och gick. Hon hade gråtit till en början men när fröken lyfte upp henne och gick in till de andra barnen hade hon tystnat och blivit nöjd. En stund senare hade hon gått till dörren och stått och skällt. "Da diii daaa da da DA!"

Jag undrar vad hon sa....? Men bättre arg än ledsen ♥

Inget ont som inte har något gott med sig. Alltid när John kommer hem från jobbet slänger hon sig i hans famn, ser glad ut och gosar. Om jag har varit borta ett par timmar ifrån henne, tittar hon bara på mig när jag kommer och fortsätter med det hon gör som om inget hänt.

Men nu när jag kommer hem från jobbet på kvällarna så klappar hon händerna, skrattar och slänger sig om halsen på mig.

Åhhhh vad jag njuter. Jag luktar på hennes hår, pussar hennes hals och kastar upp henne i luften. Kärlek ♥

xx












Kommentera här: