Det är i år 20 år sedan min mamma gick bort. Jag har skrivit om det förut hur det under vissa tidpunkter på året känns jobbigare att bära saknaden. Högtidsdagar, påsk, jul, ja alla de stunder man vill vara med familjen. Samlas, äta gott och bara umgås.

När nu Isabel har kommit så upplever jag ju så många "förstagången"- stunder. De är jobbiga. Men jag känner i år att trots att vi nu redan gjort Halloween och Allhelgona med Bell så var det lika jobbigt ändå.

Hon är ju så söt när man spökar ut henne. Så jag önskar av hela mitt hjärta, på riktigt och hårt, att hennes mormor kan se henne. Att hon en hel kväll låter de små röda djävulshornen sitta kvar på huvudet och hur hon hytter med den lilla eldgaffeln.

Vi har också varit på mormors grav och tänt ljus och lagt en fin gravrosett. Jag blir som vanligt lite tystlåten, John känner sig allvarsam och säger som så många gånger förr att han önskar att både han och Isabel fått lära känna min mamma.

Isabel är lika glad som vanligt. Kastar sig i lövhögarna på marken som fallit från trädet som står bakom mormors grav och går om kring och tittar på alla tända ljus medans John och jag gör fint. När jag sedan ber henne att pussa pippin, går hon rakt fram till duvan och ger den en lång puss. Då kämpar jag med tårarna och önskar igen, på riktigt och hårt, att mormor ser henne ♥

xx