Dagen börjar med att Isabel hostar, snörvlar och nyser, vilket innebär att det inte blir dagis för henne. Eftersom insättning av ett ägg inte tar lång tid eller tidigare har påverkat mig fysiskt så hade jag tänkt jobba idag. Men så blev det alltså inte. VAB och Plan B - farmor och farfar får följa med och umgås med Bell när det blir vår tur hos doktorn.

Från och med när jag slog upp mina ögon har jag haft ett mantra i mitt huvud "Snälla snälla gör så att ägget har klarat upptiningen!"  "Snälla snälla gör så att ägget har klarat upptiningen!" Om och om igen hör jag detta. Har svårt att koncentrera mig på annat. Jag bara väntar på att mobilen inte ska ringa, om ni förstår vad jag menar.

Vi har tid för insättning 13.30 men jag åker in ett par timmar tidigare för att ge Isabel lunch och gosa så hon somnar i vagnen när det är dags för hennes middagslur.

Jag vet att de skulle höra av sig om ägget inte klarade upptiningen, men när är det? Hur nära vår bokade tid tinas det upp? Väntan gör mig galen och jag kan inte slappna av så eftersom jag redan är på plats så åker jag upp och frågar. En barnmorska kommer och innan hon hunnit titta i datorn så rinner tårarna på mig. Förlåt, viskar jag. Ingen fara, svarar hon tröstande.

Hon skummar igenom dokumentet och tittar leende upp på mig. Det ser jättebra ut. Ägget är 100%.

Farmor och farfar kommer och jag möter även en tjej som har följt min blogg. Sedan en tid tillbaka har hon ställt frågor kring ÄD då de nu sitter i samma båt som oss. Det var så roligt att träffa dem. Tänk att detta gulliga par, hon och hennes man, sätter in ett ägg idag, precis samma dag som oss och näst intill på samma tid. Helt otroligt! Det bara måste betyda att vi båda ska styra båten ut på samma underbara hav. Bådar gott tycker jag. Jag önskar dem all lycka till med sitt lilla embryo.

Vi blev ombedda att gå till Rum 2 där jag skulle sätta på mig en prasselrock och ett par blå plastsockor.


Detta var ganska snabt gjort och när 50 minuter, efter vår givna tid, hade gått var jag så kissnödig att jag höll på att spricka. Nog för att man ska vara kissnödig, för att det ska ge bäst resultat via ultraljudet, men nu höll jag verkligen på att kissa på mig. Jag var också så orolig att något gått fel.  Varför tog det så lång tid?

"Babe, tror du att nåt gått snett med ägget? Tänk om de tappat det i golvet eller nåt!"
"Lugn, allt är som det ska. De ligger nog bara efter lite i tiden."

När sköterskan kom in och sa "Veronica" så flög jag upp och gick mot dörren. "Vilken Veronica?" hör vi då från sängen bredvid, det andra paret som har samma vilorum som oss. Då heter hon också Veronica! Lustigt. Stjernstedt, säger sköterskan och jag andas ut. Nu är det vår tur...
(Behöver jag säga att de var mer än vanligt noggranna med vilken Veronica de hade framför sig i gynstolen)


Vi går till luftslussen, den mellan avdelningen och behandlingsrummen, där John sätter på sig sin mundering.



Sköterskan talar om att vi även ska sätta på oss mössor och att det finns sprit. "Va?! Bjuder de på grogg?" utbrister John med glimten i ögat. Hihihih....


Här ligger alla små embryon och sover sött ♥ ♥ ♥


När vi kommer in är det inte Kristiina Kask, som vi blivit informerade om att det ska vara, utan en äldre dam som såg ganska barsk ut. Mig gjorde det ingenting, jag har lärt mig en sak genom dessa år och det är att de får vara hur gamla, sura och barska de vill. Det brukar vara dem som är mest rutinerade och kunniga. You go girl! John såg mindre imponerad ut.

När vi sa att vi ville fota ägget så undrade labbsköterskan om de skulle ta ut ägget en gång före så vi kunde göra det. Men då protesterade läkaren och sa att hon ville bara ta ut det när det var dags för insättning. Precis! Vi ville inget annat. Inte utsätta det för mer än det behövs. Vi fotar live när det är dags! Där steg Greta Edelstam lite till på min julklappslista! John såg nu också mer nöjd ut.

Vi såg på monitorn hur ägget kom ut, hur de sög upp det i den lilla lilla pipetten och hur ägget slutligen dök upp som en vit prick på ultraljudet. Lycka!



Allt verkade gå precis som Dr Edelstam ville för hon såg nöjd ut och slog på stort med ett leende. Vi tackade för oss och tackade alla inblandade. Jag kunde inte hålla tillbaka glädjetårarna men nu var det bara att ta sikte på toaletten för annars kunde detta bli en blöt historia.

I väntrummet möts vi av en glad dotter som slänger sig i våra famnar. Hon har vaknat och saknat oss, meddelar farmor och farfar. Det hade tydligen hela avdelningen hört. Lilla ♥

Bell står vid Reproduktionscentrums Ris- & Roslåda och väntar snällt medans alla vi vuxna går i omgångar till toaletten. (Ja, jag gick igen. Gud så skönt!) Plötsligt upptäcker hon att det finns papper och pennor där. Hon älskar att rita så hon hugger tag i båda delarna och sätter igång och ritar. Pappa John tycker att personalen ska få ta del av hennes fina "brev" och lägger till lite text ♥
(Isabel 1,5år säger - Tack för att jag finns :)



Och så det traditionella "Fingerfotot" efter insättning.
Denna gång tre fingrar för försök 3.




Nere vid entrén stor en underbar ko gjort i mosaik. Den är så fin!
På kon står det I wish och på de små mosaikplattorna har människor
skrivit en massa önskningar.


Idag har vi lagt till en önskan...


♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥



Pappa John har bråttom tillbaka till jobbet så det fick bli en sen snabblunch på Max. Det känns så overkligt att för en timme sedan var jag inte gravid men nu är jag det. Jag hoppas att det håller i sig en lång tid framöver, i typ 9 månader. Just nu orkar jag inte oroa för framtiden mig utan glädjs åt att Delmål 1, upptining och insättning, gick så bra.




Bell bevisar att hon nu är stor flicka och redo att bli storasyster
genom att dippa pommes. Heeelt själv  ;)




Återigen, precis som de andra två gångerna, så kommer känslan över mig att jag vill åka hem och lägga benen högt och bara ligga där så inget händer det lilla embryot. Men då minns jag de Allmänna rådet som står längst bak i foldern man får vid insättningen.
- Äggen ramlar inte ut! - (Bra råd!)

Kram V
xx