Idag är det 1 år sedan Bells morfar gick bort. Hon frågar om honom ibland och jag berättar saker om både honom och om mormor. Sin mormor har hon aldrig träffat då hon gick bort när jag var 22år. Men hon har sett foton på henne och hon är alltid med upp till graven och sätter blommor och kransar. Hennes uppgift har också blivit att se till att den lilla fågeln som sitter på gravstenen sitter fint.

 

Häromdagen mitt i en lek stannade hon upp och frågade "mamma varför ramlade morfar i korridoren och slog sig?"  (Hur kan hon minnas det efter så lång tid?!) Jag berättade att han var svag och lite ostadig. Han slog sig så det kom blod mamma. Ja det gjorde det, bekräftade jag. Men han fick plåster så det blev bra sedan intygade hon mig. Det har du rätt i, höll jag med. Mamma titta på mig, sa hon och sträckte ut sina armar rakt ut. Jag är inte ostadig. Jag är stadig.

 

På Allhelgona gick vi hela familjen och tände ljus och la kransar hos mormor och morfar.

Man ser att hon tycker att det är mysigt att vara där. Hon förstår på något vis att det är viktigt. Kanske både för henne och mig. Ena stunden är hon tyst och försiktig, hon viskar, tänder ljus och rättar till fågeln och i nästa stund springer hon iväg skrattandes och ropar "Jag hämtar vatten och vattnar mormor!"

 

Denna gång fick hon också välja en plats i minneslunden som är morfars. Jag vet att minneslunder är till för att man inte vill ha en speciell plats, en grav men jag och Bell vill ha en morfarsplats precis som vi har en för mormor. Jag talade om för henne att hon kunde gå runt en stund bland alla vackra ljus som var tända och välja precis vart hon ville att hon skulle sätta sitt ljus till morfar. Hon gick runt och funderade en stund och valde sedan en plats vid ett träd på en liten stenkulle. Där satte hon ner sitt ljus.

 

Ett år har idag gått men det känns som igår.