Morfar och Bell

Bells morfar hade varit sjuk under en längre tid. Hon fick inte chansen att träffa sin morfar så ofta men vi pratade om honom. Hon var också med till sjukhuset när han låg där. Hon tyckte det var okey, gillade vindruvorna, saften och kakorna han fick.
 
Han valde att vara hemma den sista tiden och då försökte jag åka dit så Bell fick träffa sin morfar.
Hon busade med honom som barn gör och det var så skönt, att han fick lite bus när alla vi andra var så allvarliga. Han hörde väldigt dåligt och tyckte det var jobbigt när vi vuxna skulle prata med honom, men när Bell kom behövdes inga ord. Hon bara busade.
 
 
 
Morfar säger här att han ska låna hennes napp. Det tyckte hon så där om.
 
 
Bell hade laddat hela dagen för att visa honom en sten som hon plockat.
Men när vi kom fram så sov han och Bell lägger då försiktigt stenen bredvid honom
och talar om för mig att han kan få ha den, och titta på den, när han vaknar.
 
 
Vi hade klätt ut oss på Halloween jag och Bell och då bestämde hon att vi skulle åka och skrämma morfar. Tyvärr sov morfar denna gång också. Men Bell satt kvar en stund på stolen bredvid om han snart skulle vakna.
 
Denna gång när vi kom dit hade hon hittat en vacker pärla som hon ville visa. Hon gömde den bakom ryggen och sa -"Vilken hand?!"
 
När han var mycket snabbare än vad hon hade räknat med och nästan tog pärlan...
 
 
...började hon gapskratta och blev hur busig som helst. Detta tyckte morfar var roligt och jag såg hur han tyckte det var mysigt med bus och skratt.
 
Bell kommer inte minnas sin morfar därför är jag så glad att det finns några bilder på dem tillsammans.
 
Pappa somnade in hemma den 15 december 2013. Jag satt med honom på natten och när han somnat in skrev jag det som kändes i hjärtat just då.
 
Jag sitter bredvid dig i timman sen.
Jag smeker din kind som trots tiden är len.

Din andning var tung och kroppen svag.
Du har kämpat tappert ett bra tag.

I fönstret tindrar stjärnan för tredje advent.
Ett ljus till i mörkret har vi nu tänt.

Ett ljus för minnen från fornstora dar'.
Där du var stark min envise far.

Jag säger några ord och pussar din panna.
Jag ser i dina ögon att du ej kommer stanna.

Att ta farväl trots många frågor, det är svårt.
 Det är så mycket jag ville säga och det känns hårt.

Stunden har kommit vi visste det väl.
Jag älskar dig pappa, jag säger farväl.
 
xx
 
 

Liknande inlägg

1 Jeane Quidote:

skriven

Ja du Veronica, skriva vackert det kan du, om det råder ingen tvekan. Även orden till din pappa fick mig att gråta. Hoppas du ska få en lugnare del av året nu. Stor varm kram!!!!!

Svar: Tack söta du. Ja det får vi hoppas.Stor kram tillbaka!
Veronica

2 Jeane Quidote:

skriven

Oj, det där kanske kan missuppfattas... när jag skriver "även orden till din pappa" så menar jag att jag ju brukar gråta av orden till din mamma. <3

Svar: Jag förstod <3xx
Veronica

3 Rebecka:

skriven

Så fint <3 kram

Svar: Tack gumman.Kram
Veronica

Kommentera här: