Drömmar, fantasier och barnatro
Jag hade även fantasier. Mina fantasier handlade mest om låtsaskompisar när man hade tråkigt hemma eller om att lekparken och klätterställningen var något helt annat. Ofta en borg med massor av olika rum där man kunde uppleva saker.
Men framför allt trodde jag. Stenhårt. På Tomten. Jag trodde verkligen och jag minns inte när jag slutade att tro men vad jag minns är att jag inte VILLE sluta tro. Så även när jag inte trodde längre så trodde jag för att jag ville tro. Jag var väl runt 5år när jag fick ett dockhus av min mamma i julklapp. När jag vaknade på julaftonsmorgon så var det alldeles mörk. Jag vaknade förmodligen lite tidigare än vanligt för jag var så förväntansfull inför dagen.
Jag minns så väl att jag låg kvar under täcket en stund och när jag drog ner det så lös det små lampor i mitt rum. Det var ett dockskåp som lös, i alla rummen på dockskåpet hade mamma satt satt små lampor som hon kopplat ihop med ett batteri. Ett sånt batteri som man kollade med tungan på två små runda piggar om det fanns ström kvar. Skenet gav ett mjukt varmt mysigt sken. Jag satt på sängen, under täcket, och tittade länge på lamporna och på dockhuset. Tänk vad Tomten var snäll. (Undrar hur mamma fått till alla lamporna?) Har jag verkligen varit så snäll så att Tomten gav mig ett så fint dockhus? (Min mamma måste verkligen älska mig.)
Jag visste ju att det var mamma som köpt dockhuset och alla lamporna. Att hon suttit där och pillat ihop alla sladdar och lämnat ljusen på så att jag skulle vakna till skenat av dem på morgonen. Men samtidigt ville jag att det skulle vara Tomten, för jag tyckte om tanken att det fanns någon som gav alla barn julklappar. Att inget barn missades, men ville också ge min mamma äran för det hon gjort.
Så på sängkanten och i skenet av små tindrande dockskåpslampor bestämde jag mig för att mamma var den människan i mitt liv som såg till att jag kunde vakna på julaftonsmorgon med fladder i magen och full av förväntan. Hon och ingen annan var ansvarig för att just jag fick julklappar.
Idag var jag och Isabel på affären. Där fick hon syn på en stor Tomte, den var större än henne. Hon gick fram till den och kramade om honom kärleksfullt. Om jag kommer tala om för henne, när tiden är kommer, att tomten inte finns? Aldrig! Det får hon fnula på själv min älskade unge ♥
xx
skriven
Jaha, då fick du mig att börja gråta över din fina berättelse om din mamma och tomten. Vet du, jag kände exakt likadant inför tomten och jag var 7 år då jag första gången motvilligt var tvungen att inse att tomten inte finns. Det var en stor sorg, att detta goda, fina som såg alla barn, inte fanns. Fast... verkligheten överträffar ofta sagan när det gäller, tycker jag så här i efterhand.
Men... jag skulle inte heller berätta för mitt barn att tomten inte finns på riktigt. De måste få ta del av den magiska känslan så länge de kan.
Kram!