Kärlek till pappa
Tänkte härom dagen på hur svårt det måste vara för John att åka iväg till jobbet varje morgon och komma hem sent, att missa så mycket tid med Isabell. På morgonen när han går upp tjuvar han åt sig lite tid genom att byta morgonblöjan. Jag hör från sovrummet hur de småpratar och gullar i badrummet. På kvällarna när han kommer hem runt 20 så är det hennes sovtid och hon sover oftast eller är arg för att hon är övertrött, kanske inte så roligt men han brukar passa på att gosa med henne när han söver henne om hon vaknar eller har ätit.
Förra veckan gick det inte. Hon var otröstlig, fast han vankade omkring mellan rummen. (Hon tycker inte om att man sitter still när hon ska sova. Man ska upp på benen och vandra.) Det är jobbigt för mig när hon skriker, gör liksom ont inuti mig, men jag vill inte "ta över" när John håller på. De behöver sin tid tillsammans och lära känna varandra. Jag talade om efter ett tag att jag kunde försöka när han kände att han provat alla sina knep. Han kom efter en stund och gav henne till mig och sa att det inte fungerade denna gång, för honom, att få henne att sova.
Hon tystnade ganska omedelbart och somnade inom kort i mina armar. Jag försäkrade honom om att han inte gjorde något fel, att det kanske bara var en sådan kväll. Nästa kväll var likadan. Inte så roligt för pappa kan jag tänka mig.
Dagen efter var det dags för BM-besök. John parkerade bilen och jag gick in och väntade. Bea kom ut och sa att vi kunde komma in. Hon tittade i sina papper och sa -
"Hon är 6 veckor idag, då har hon börjat få lite svårt för pappa va?" Jag måste sett ganska dum ut för jag tystnade och bara gapade. Hade de dold kamera hemma hos oss? "Jaaaa.....?" svarade jag. "Ja, det är inget konstigt sa Bea. Nu håller hon på att knyta starka band till mamman. Det går över snart."
Tänk att det finns förklaringar till det mesta. Så häftigt! Jag bad Bea säga samma sak en gång till när John kom. Det måste ha känts ganska bra för honom. Sötisen.
Nästa kväll när John kom hem skulle vi ta kort på oss för att ha något kort på oss alla tre till Isabells födelseannons i tidningen. John och Isabell låg och pratade med varandra medans jag testade ljuset. Då fångade jag dem på denna bild utan att de visste om det. Den fokuserade blick hon ger sin pappa där säger mer än tusen skrikminuter -
Kärlek till pappa ♥
skriven
Sådär var det med Mysan med, ingen dög förutom mami. Men det går över, som allt annat jobbigt :)
hoppas allt går bra med "mammandet" Hon är otroligt fin, eran lilla Isabell <3
kram